Vår store botaniker Carl von Linné besökte många trädgårdar på sin resa genom Skåne sommaren 1749. Han beundrade Vittskövles aprikoser, persikor och vinrankor, upptäckte en jättelik apel i Svabesholms trädgård, blev imponerad av Cimbrishamns valnötsträn, och lät sig tjusas av lavendel, buxbom, "citron melissa" och de vita liljorna som prunkade i rabatterna på Gärsnäs sätesgård. Men blomsterkungen förbigick helt drottningen bland trädgårdens kulturväxter. Den ädla rosen nämns inte med ett ord.

Hur kunde det komma sig? Fanns det inga rosor att observera i den skånska trädgården? Eller var Linné helt enkelt ointresserad av den odlade kulturrosen? Om så var fallet, kanske det skulle komma att ändras ett par år senare när lärjungen och kinaresenären Peter Osbeck för alltid skulle komma att skriva in sig i världens roshistoria genom att återvända med "Old Blush", den första kinarosen som nådde Europa. Förekomsten av vilda rosor i Skåne tycks det även ha varit dåligt ställt med, att döma av botanikerns resedagbok. Under sin upptäcktsfärd lägger Linné bara märke till vildrosor vid fyra tillfällen och då finns två av växtlokalerna på Österlen: Tjörnedala lund och Cimbrislund. Från dessa båda platser antecknar Linné att kanelrosen, Rosa maj. vulg. kan urskiljas bland snåren. Förutom kanelrosen noterar Linné att "Ängeltorn", Rosa Eglanteria, "med luktande blader"också förekommer i det skånska landskapet. Idag kallas den senare äppelros, och har även blivit utrustad med ett nytt latinskt namn, R. Rubiginosa. En något annorlunda bild av rostillståndet i Skåne ger den rättframme Carl August Ehrensvärd i sin reseskildring "Fem dagars resa i Skåne för att se, hämta rörelse - och förargelse". Ehrensvärds skarpa ögon färdas genom slättens välmående byar, registrerar dynghögar, pilar i långa rader, och "trädgårdar fullskutne af ogräs och Törnrosor".

Den skånska roshistorien är till största delen fortfarande ett outforskat område. Något som även gäller rikets övriga landskap. Till Skånes inhemska rosor brukar räknas stenrosen, Rosa canina, nyponros, Rosa dumalis, och luddros, Rosa sherardii. När människan blev bofast kom vildrosorna också till användning. Sedan urminnes tider har "körne", dvs. taggiga buskar som slån och vildrosor planterats längs inhägnader och stengärden, för att hålla kreaturen kvar i hagen och stänga ute oönskade besökare. Säkert fick en och annan av de vackraste vildrosorna också byta sin växtplats i naturen mot en odlingsgrop vid stugknuten eller i täppan. Rosens inflyttning till trädgården kan därmed ha skett redan för flera tusen år sedan, men det är bara ett antagande. Några arkeologiska rosfynd från den skånska forntiden har ännu inte gjorts.

Medeltidens klosterträdgård brukar ses som källan till en mer utvecklad trädgårdskonst. Växter av alla de slag hämtades från moderklostren ute i Europa och provodlades i vårt kallare klimat. Många av de importerade växterna klarade galant omställningen och kom att spridas långt utanför klosterträdgårdens murar. Hit antas höra kulturrosor som den vitblommande jungfrurosen, Rosa alba, karminröda provinsrosen, Rosa gallica var. officinalis, och olika sorters damaskenerrosor, Rosa damascena. Mycket kunskap gick säkert förlorad när reformationen stängde klostren och deras trädgårdar, men vid samma tid började stormännen och den framväxande adeln visa intresse för att anlägga allt större trädgårdar vid sina herresäten. Dessa anläggningar kom till stor del att bära vidare arvet från klosterträdgården. Med ingången av 1600-talet ges vi också de första bevisen på att rosor prunkade i de skånska trädgårdarna. I en berömd målning av slottet Maltesholm och dess trädgård från 1638 kan man tydligt se hur de stora blomsterkvarteren är fyllda med renässansens blommor på modet: tulpaner, narcisser och rosor. Vid samma tid ger örtagårdsmästaren Hans Raszmussen Block i sitt trädgårdsverk Horticultura Danica en detaljerad bild av Danmarks trädgårdar, vilka vid den tiden även inbegrep de skånska anläggningarna. Den kunglige örtagårdsmästaren ger även många konkreta tips för trädgården, bland annat föreslår Block att tre av trädgårdens inre sidor bör kantas av ett lågt staket som kan tjäna som stöd för uppbundna rosor. Däremot lämnar den kunnige örtagårdsmästaren inga uppgifter om namnen på de olika rossorterna som var i odling under 1600-talet.

Det är först i och med framväxten av 1800-talets plantskolor som vi får en mer fullständig bild av vilka rosor som planteras i den skånska myllan. Sparade kataloger, annonser och beställningslistor från den tiden berättar om ett både rikt och varierat sortiment. Till en början är plantskolorna knutna till en herrgårds- eller slottsträdgård. I månadsförslagen till Christinehofs trädgårdar, handelsträdgården vid Christinehofs slott, ingår både gamla beprövade rossorter och de nya sorterna som under 1800-talet tas fram med rekordfart ute i Europa, där fransmännen går i spetsen för förädlingsverksamheten. De gamla rossorterna kallas kort och gott i månadsförslagen för "landrosor", troligtvis är det ett samlingsnamn för tåliga rossorter som tål att odlas fram på friland. Hit hör Rosa alba, R. damascena, R. gallica och R. centifolia. Listan upptar även mossrosor, Rosa muscosa, som var föremål för ett intensivt förädlingsarbete under 1800-talet. Bland den tidens nyheter hittar vi föregångaren till dagens miniatyrrosor, Rosa lawrenciana, och de remonterande (återblommande) rosorna Madame Rivers och den eldröda Senateur Vaisse. Mer ömtåliga rosor, varav de flesta användes som snittblommor för slottets eget bruk, förvarades i ett rymligt växthus som var beläget öster om slottet. Trädgårdsmästare Nils J Ericsson besökte Christinehofs Trädgårdar 1870 och blev mäkta imponerad av den kraftiga växten hos den gula noisetterosen Chromatella. Den väldoftande rosen täckte hela insidan av växthusets tak, en yta på ca 12 x 4 meter! I växthusen odlades även de känsliga terosorna Isabella Sprunt och den ljuva Mlle Sombreuil, den senare bör klara sig i varma lägen på Österlen.

När skiftet genomförts på Österlen banade det också väg för en helt ny trädgårdskultur. I de trånga byarna hade det inte funnits plats för några större trädgårdar, men när gårdarna byggdes upp på nytt, i ensamt majestät bland åkrar och fält, fanns det plötsligt utrymme att skapa anläggningar som både kunde vara till lust och nytta. Allmogeträdgården blev den nya tidens statussymbol. Böndernas anläggningar kunde snart mäta sig med trädgårdarna som präster och borgare kunnat stoltsera med sedan 1700-talet. Ofta anlitades en trädgårdsmästare som hämtade inspiration från slotts-och herrgårdsträdgården, både vad det gällde stilelement och växtinnehåll. Blommornas drottning - den ädla rosen - prydde rabatter som kantades av lågväxande buxbom. Ibland samlades rosorna på en kulle eller i en särskild rosenrundel, gärna placerad som prydnad mitt framför boningshuset. I ett fåtal trädgårdar har påträffats snart sekelgamla exemplar av remonterande Frau Karl Druschki, en gång ansedd för att vara skönast bland de vita rosorna, och den ljuvligt rosa tehybriden Mme Caroline Testout - utsedd till Österlens vackraste ros sommaren 2003! När de första klätterrosorna fanns att köpa i Skåne i början av 1900-talet, planterades de gärna vid specialtillverkade spaljéer i smide med inbyggda sittplatser. Två klätterrosor som återfinns i gamla trädgårdar på Österlen är Excelsa och Tausendschön, den senare en taggfri multifloraros som är framtagen i Tyskland 1906. Ett stort antal mycket intressanta buskrosor som överlevt sedan sekelskiftet, eller ännu längre, hör hemma i damaskena-gruppen. En spännande tanke som damaskenerna väcker, är om dessa gamla rosor en gång kan ha odlats i de skånska klostren och därifrån fortsatt sprida sig under snart 700 år till landskapets täppor och trädgårdar.

De österlenska kustträdgårdarna lyckades ofta få in många växter på sin lilla begränsade yta. Än idag har flera av trädgårdarna levt kvar, ofta med ett bevarat växtarv från gamla tider. Vid rosinventeringen sommaren 2003 upptäckte vi i fiskelägenas täppor tre rosor med mycket gamla anor. Snart 100-åriga exemplar av den vita jungfrurosen, R. alba "Maxima" är vanligt förekommande längs hela den vindpinade kusten. Oftast står rosen kvar på sin ursprungliga växtplats, vid husets entré eller utedasset, där den planterades för att sprida väldoft. Rosen är också känd under namnet "Dassarosen". I Skillinge och Brantevik tycks man ha varit särskilt förtjusta i en rosa gallicaros; långa häckar men också enstaka buskar av den drygt meterhöga rosen skänker fägring åt byarna under en månad med start i mitten av juni. Den tredje och vanligast förekommande rosen längs kustbältet är bourbonrosen Great Western. Helt klart har den under mycket lång tid, kanske bortåt 150 år, spridits från täppa till täppa genom rotskott. Vid Gislövs Hammar kan man uppleva den i förvildat skick, vid infarten till byn har den starkväxande rosen bildat ett kraftigt buskage. Den härdiga rosen har även gjort avstickare till trädgårdar några kilometer från kusten. Men ingenstans kallas denna blommornas kustriddare vid sitt rätta namn, Great Western. I Brantevik har man döpt den till Branteviksrosen, i Ö Nöbbelöv kallas den Biskopsrosen, och i Mälarhusen, där den prydde Bengtas länga, fick den naturligtvis heta "Bengtas ros".