Istället för en tebuske
Pehr Osbeck
16 lärjungar till Linné reste ut i världen. Linné kallade dem ”sina
apostlar”. Fem av dem kom aldrig tillbaka, de dukade under av sjukdomar och
vedermödor under sina resor. En av de elva som kom hem med livet i behåll
hette Pehr Osbeck.
Det var inte ovanligt att den tidens unga forskare mönstrade på fartyg som
skeppsläkare eller skeppspräster för att på det sättet få resan finansierad.
Så gjorde också Osbeck.
1750, 27 år gammal, mönstrade han på Svenska Ostindiska Companiets fartyg
Prins Carl som skeppspräst med destination Kanton i Kina. Osbecks resa var,
med den tidens mått, en av de minst dramatiska. Det svenska ostindiska
companiet hade grundats 1731 och svenska, danska, engelska och holländska
fartyg seglade regelbundet till Kanton. Med dagens mått var naturligtvis de
här resorna hemska. Ruttet vatten, skeppsskorpor fulla med maskar var vad
som bjöds. Osbeck skriver i sin resedagbok hur man fick sila dricksvattnet
genom vadmalstyg för att få bort maskarna ur vattnet! Besättningarna dog i
olycksfall, eller dukade under för tropiska febersjukdomar som man inte hade
någon motståndskraft emot. Så här skriver Osbeck själv i sin resedagbok:
År 1750 blef jag af Svenska Ostindiska Compagniet kallad til
skepps-predikant, at förätta de på ett Ostindiskt Skepp Wanlige
Präste-sysslor, som är, utom bön morgon och afton, at skrifta och
communicera, hålla Cathechismi förhör, besöka de sjuka, begrafwa de döda
samt predika Sön- och Högtidsdagar. Resan war så besvärlig som lång, och
fodrade något nöje, som bytte om med Ämbets-sysslorna. Hwar och en utwalde
sitt ämne. Jag fann intet oskyldigare än Natural-Historien , hwarmed jag
kunde roa mig med under resan och mina Wänner vid hemkomsten. Emot Herr
Archiatern och Riddaren Linnaeus, som i Upsala gagnat mig med sina
underwisande Föreläsningar, fann jag mig skyldig wisa någon tacksamhet..”
Det sista var en ordentlig underdrift, hans tidsfördriv resulterade i inte
mindre än 900 nyupptäckta arter och andra naturalier insamlade på Java och i
Kina. Bland dessa 900 hundra ingick kanske Rosa Indica som den kallades
eller Old Blush som vi säger idag.
Om Osbeck verkligen tog hem en levande planta är nog lite osäkert, men flera
författare hävdar att Old Blush planterades i Uppsala Botaniska trädgård
efter hemkomsten 1752. I så fall var det det första exemplaret i Europa.
Den 17 november lämnade man Göteborg och den 17 december kom det första
olycksfallet: ”Olyckelig händelse timade nu under slingringen, efter
överstånden storm. En ung man föll från stormärsråen ned på däck och dog
straxt. Han insyddes kort därefter uti sin hängematta, som på havet är
vanligt. Emot aftonen klockan ½5 hissades flaggan på halv stång, kastades
jord på honom, lästes de vanliga bönerna, och under sången fick han i havet
sitt vilorum”
Det var Osbecks första begravning men inte den sista.
Den 25 augusti, efter drygt 9 månaders segling, var man framme i Kanton. Man
hade då också gjort ett strandhugg på Java där Osbeck hann samla in en del
material. Tillsammans med prins Carl var det 19 europeiska fartyg , varav
ytterligare ett svenskt, som låg uppankrade på redden. I 4 månader låg man i
Kanton och lossade och lastade. Lasten bestod huvudsakligen av porslin
(bland annat en servis till Linné), te och silke.
Tiden i Kanton använde Osbeck till att utforska staden och dess närmaste
omgivningar, uppteckna seder och bruk och förstås till att botanisera.
Den 2 september skriver han om tullhuset: ”Wid ingången stod där ett
Granatträd, Hibiscus mutabilis, Rosa indica mm. dvs. Old Blush. Min
understrykning)
Kina var vid den här tiden stängt för utlänningar, Kantons hamn var den enda
som var öppen och var gång man skulle iland var man tvungen att passera
tullhuset och visa upp sitt pass. Det innebär att hundratals européer måste
ha sett den här rosen varje dag. Kanske var Osbeck först med att ta hem ett
levande exemplar, men att ta hem levande växter från Kina var ingen enkel
sak. Låt oss illustrera detta med tebusken:
Det Linné helst ville ha hem från Kina var en tebuske, han hade länge
förargat sig över de stora penningsummor som gick ut ur landet till Kina för
inköp av te och andra produkter och ”ansåg ingenting vara av större vikt än
att stänga den port, varigenom allt detta silver lämnar Europa” Alla känner
väl till Linnés silkesmaskprojekt och hur det gick med teet skall vi
återkomma till.
Så här skriver Osbeck om tebusken: Den 4 januari:” Efter 4 månaders och tio
dagars vistande uti Kina lyftades änteligen vårt såväl som det andra svenska
skeppets ankare till hemresan. Allting hoppade nu av glädje, även min
tebuske, som stod uti en kruka. Han föll ned på däcket under styckens
lossande (kanonsalut) , och kastades, mig ovetandes, över bord, sedan jag
skött honom långa tider på skeppet. Således förföll min önskan att vid
hemkomsten kunna överlämna ett levande teträd till mina hemmavarande
landsmän” ”……och hade beslutat att med denna sin älskling dela även den
sparsamma vattenlott som gives under långväga sjöresor.”
Den 26 juni 1752 var man tillbaka i Göteborg. 132 man hade rest ut, 124 kom
tillbaka. 8 hade avlidit pga. sjukdomar eller olycksfall
Osbeck blev efter hemkomsten prost i Halland och dog julafton 1805. Han hade
då varit ledamot av Vetenskapsakademien i 47 år
Old Blush
(Old Blush, namnet sägs bero på att blomman rodnar = blush, innan den
vissnar. Det normala är ju att rosorna bleknar när de åldras)
Vad är det då för märkvärdigt med den här rosen?
Visserligen kan man påstå att de flesta odlade rosor är släkt med varandra,
det är ett begränsat antal vilda arter som har använts i förädlingen, men om
man vill välja ut en enskild ros som har haft ett stort inflytande så är Old
Blush en stark kandidat.
Vad gäller ursprunget så verkar de flesta ense om att det är en korsning där
den ena föräldern är Rosa chinensis f. spontanea, en vildväxande art i Kina.
När det gäller den andra föräldern är buden så många att det nog är
lämpligast att sätta frågetecken.
Man vet att den säkert har varit i odling i Kina sedan 900-talet. Den finns
nämligen avbildad på en sidenmålning från denna tid. Men eftersom den
kinesiska trädgårdskulturen är nästan 5000 år gammal så kan rosen
naturligtvis ha kommit till långt före 900-talet. Visst är det lite
svindlande för tanken att samtidigt som våra stenåldersförfäder tog de
första stapplande stegen inom jordbrukskonsten så pysslade de kinesiska
trädgårdsmästarna med förädling av pioner !
Om uppkomsten är ett mysterium, vad sägs då om det här?
Italiensk målning från 1529 av Angelo Bronzini)
Många experter menar att rosen på målningen är Old Blush. Då undrar man
förstås hur den har kommit till Italien vid denna tid och varför den inte
finns omnämnd i samtida trädgårdslitteratur.
För att göra osäkerheten ännu större om när och hur den egentligen kom till
Europa är det dags att släppa in ytterligare en svensk i handlingen. En
kapten Ekeberg skall ha infört den till England 1763. Parsons började
saluföra den i början av 1790-talet under namnet Parsons Pink China, den
nådde Frankrike 1798 och USA omkring 1800.
Denne Ekeberg var en mycket intressant person. Han utbildade sig först till
apotekare och fick arbete vid apoteket i Åbo. Samtidigt studerar han vid Åbo
akademi: naturalhistoria, matematik (astronomi), anatomi, kemi och bevistar
samtliga föreläsningar i medicin. 1740 reser han ut som skeppsläkare på en
spanienfarare och får smak på sjölivet som också gav en bättre inkomst. Han
visar sig vara en lysande sjöman och gör kometkarriär och är snart kapten.
Han är en mycket skicklig och älskad kapten med bred naturvetenskaplig
utbildning och dessutom en stor humanist. Han avskaffar prygelstraffet
ombord och förbjuder svordomar vid ordergivning. Han är också motståndare
till slaveriet och friköper en slavpojke som han tar hem till Sverige. Linné
hade gjort otaliga försök att få hem teplantor till Sverige efter Osbecks
misslyckande men det hade misslyckats varje gång. Nu uppmanade han sin vän
Ekeberg att så tefrön vid avfärden från Kanton och se, det lyckades. När
Ekeberg kom till Göteborg 1763 hade han fått fram teplantor varav han
skickade hälften till Linné i Uppsala. Dessa plantor dog under transporten
och Linné skriver till Ekeberg och bönfaller om nya plantor. Den här gången
åker fru Ekeberg med plantorna i knät till Uppsala och Linné går i taket av
lycka. Det gick sedan inget vidare med teodlingen men det är en annan
historia.
Teplantor till Linné och Old Blush till England samma år! Varför inte Old
Blush till Linné? Kan det ha varit därför att Linné redan hade Old Blush
efter Osbeck?
Om det nu stämmer att Ekeberg tog rosen till England 1763, varför tog det då
nästan 30 år innan Parsons började saluföra den ? Kanske var det så att Old
Blush och andra kinarosor importerades många gånger av växtjägare och
kaptener på de ostindiska fartygen för att hamna i botaniska trädgårdar
eller trädgårdar hos privata växtsamlare (växtsamling var högsta mode bland
förmöget folk vid den här tiden) , tills Parsons så småningom såg de
kommersiella möjligheterna och började föröka upp den .
Vid sekelskiftet 1800 fanns det ca. 100 rossorter i Frankrike som var den
ledande rosnationen, 1845 fanns det 5000 sorter. Orsaken till denna
explosion står att finna i kinarosorna.
Det är framför allt 4 kinarosor som har haft ett avgörande inflytande på
rosförädlingen i Europa: Old Blush (Parsons Pink China, Common China
Slaters Crimson China ( crimson = karmosinröd, högröd, England 1789
Hume´s Blush Teascented China (teascented = tedoftande, den första
terosen, 1809
Parks´s Yellow Teascented China ( 1824, mer om denna nedan)
(Apropå diskussionen om hur benämningen terosor har uppstått så är det väl
uppenbart att de första européerna som kom i kontakt med dessa rosor ansåg
att de luktade te, annars hade de ju inte namngivit dem på det här sättet)
Slaters Crimson China. Innan denna anlände fanns det ingen riktigt röd
ros i Europa, de röda gallicarosorna stöter gärna i violett, så den röda
färg som är så vanlig bland moderna rosor sägs ha sitt ursprung i denna
ros.)
Några andra kinarosor.
(okänd kinaros från Vietnam)
(okänd kinaros från Vietnam)
Viridiflora, Old Blush tänkbar som den ena föräldern)
Mutabilis, namnet betyder föränderlig och syftar på den skiftande
blomfärgen. En schweizisk amatörodlare, Correvon, fick den 1894 av den
italienska fursten Borromeo som hade den i sin trädgård.
Hur det hamnat där är det ingen som vet.)
Noisetterosorna
var tidigt ute och hade Old Blush i sin
trädgård redan 1802. Där uppstod en hybrid mellan Old Blush och myskros.
Myskrosen är också en viktig ros i roshistorien, den är bla. en av
föräldrarna till damascenerrosorna. Myskrosen är en myskdoftande
engångsblommande vit klätterros, som under lång tid var den enda klätterros
som odlades i Europa.
Nastarana – persisk myskros. Tidig hybrid mellan myskros och kinaros
eller lokal variant av myskros. Vanlig i gamla persiska trädgårdar. Blommar
kontinuerligt. 1,8 m Hybriden mellan Old Blush och myskrosen var en
engångsblommande ros som så småningom fick namnet Champneys´ Pink Cluster.
En fransk trädgårdsmästare, Philippe Noisette som var verksam på samma ort
sådde frön av hybriden och fick fram en återblommande ros som han skickade
till sin bror Louis Noisette i Frankrike. Rosen döptes så småningom till
Blush Noisette. Denna lade grunden till en ny rosgrupp – noisetterosorna.
Blush Noisette, 1,5 m, blommar kontinuerligt, fin doft, frisk )
När bröderna sedan korsade in den gula terosen Parks´s Yellow Teascented
China, som vi nämnde ovan, i sitt material, fick man fram några gula,
klättrande tenoisetter, bla. den berömda Gloire de Dijon och Rêve dÓr
Gloire de Dijon, 1853. Alla noisetterosor utom Blush Noisette är
klätterrosor. Bilden är tagen i Apotekarns Trädgård i Simrishamn där ett 6 m
högt exemplar växer. Blommar kontinuerligt och är skuggtålig men inte
lättodlad.
Rêve dÓr, gyllne dröm, 1869. 3-4 m, blommar kontinuerligt, fin doft,
frisk. Arvet från den gula terosen är påtagligt.)
Myskroshybriderna
På 1890-talet korsades ovan nämnda Rêve dÓr med Rosa multiflora – japansk
klätterros och man fick fram den engångsblommande klätterrosen Aglaia. En
korsning mellan en engångsblommande och en återblommande ros ger en
engångsblommande avkomma, eftersom engångsblomning är ett dominant anlag,
såvida inte den engångsblommande rosen är bärare av ett anlag för
återblommning. I detta fall är alltså den engångsblommande Aglaia bärare av
dubbla anlag.
Rosa multiflora, engångsblommande klätterros, Upptäcktes i Japan av Linnés
lärjunge Thunberg. Vanlig som underlagsros vid okulering
Aglaia 1896, engångsblommande klätterros, 3 m
Troligen uppstod en självbefruktning av Aglaia som gav upphov till en
återblommande buskros hos den tyske förädlaren Lambert som var verksam i
staden Trier. Rosen döptes efter staden till Trier. ( I detta fall hade ju
både mor och far anlag för återblomning från Rêve dÓr)
Med utgångspunkt från Trier skapade sedan Lambert
och den engelske prästen Pemberton en stor grupp återblommande buskrosor som
idag går under benämningen myskroshybrider
Några exempel:
Trier 1904, buskros 1,5 m, blommar kontinuerligt, fin doft
Ghislaine de Feligonde 1916, 1,5 – 2 m hög buskros-låg klätterros.
Friskt grönt bladverk, blommar otroligt rikligt och kontinuerligt från
midsommar till frosten
Buff Beauty i Skillinge. Drygt 1 m hög buskros. Blommar kontinuerligt
från midsommar till senhösten. Stark och fin doft
Moonlight, Pemberton 1913 2-3 m, myskdoftande, blommar kontinuerligt)
Myskroshybriderna har sedan kommit till flitig användning vid skapandet av
de moderna buskrosorna.
Vi har nu följt generna från Old Blush, från den första noisetterosen, via
Rêve dÓr till myskroshybriderna och därifrån till de moderna buskrosorna.
Men detta är bara början! Vi backar nu tillbaka till år 1817 och den franska
kolonialön Îl de Bourbon i Indiska Oceanen.
Bourbonrosorna
På Îl de Bourbon omgärdades plantagerna av rosenhäckar bestående av Old
Blush och höstdamascenerrosen Quatre Saisons. Den senare är också en mycket
viktig ros i roshistorien. Före kinarosornas intåg var det förmodligen den
enda återblommande ros som var känd i Europa. Den är mycket gammal och anses
av många identisk med den ”Rose de Paestum” som Virgilius skriver om år 50
fKr. Den kan ha gett upphov till Portlandrosorna genom en korsning med
Gallica Officinalis och är väl en trolig förälder till den återblommande
pimpinellrosen Stanwell Perpetual.
Tycke uppstod mellan de två som gav upphov till en avkomma, vars frön, och
senare växtmaterial, skickades till Frankrike. Ur detta material skapades
bourbongruppen. Denna historia om bourbongruppens tillkomst är
naturligtvis, som allt annat i roshistorien, omstridd, men är den som
omfattas av de flesta författare.
Några exempel på bourbonrosor;
Zephirine Drouhin. Buskros – låg klätterros. Mycket vackra,
väldoftande blommor. Remonterar bra, skuggtålig, taggfri. Anses något
sjukdomsbenägen men inte på långa vägar så mottaglig för svartfläckssjuka
som den vanligare Louis Odier. Lägg märke till de rödaktiga skotten och de
för kinarosor så typiska spetsiga bladen. Om bladens utseende härstammar
från Old Blush eller senare inkorsningar med kinarosor skall vara osagt.
Great Western 1840. Engångsblommande bourbonros. 1,5 – 2 m. Mycket
vanlig på Österlens fiskelägen. På Brantevik kallas den ”Branteviksrosen”
Souvernir de la Malmaison 1843. Rabattros 80 cm. Stora blommor, stark
doft, blommar kontinuerligt. Kräver optimala betingelser.
Portlandrosor
En mycket odlingsvärd grupp, där en teori (av flera) om uppkomsten säger att
den har uppkommit genom en korsning mellan Quatre Saisons och apotekarrosen
Gallica Officinalis. För detta talar rosornas växtsätt som mycket liknar
gallicarosornas och återblommningen skulle då komma från Quatre Saisons.
Jacques Cartier 1868. Buskros 1,5 m.
Blommar praktiskt taget kontinuerligt. Fin doft. En annan mycket odlingsvärd
portlandros är Comte de Chambord.
Remontantgruppen
Remontantgruppen uppstod på 1840-talet
genom en serie korsningar där bourbongruppen, portlandgruppen och
kinarosorna lämnade viktiga bidrag. Remontantrosorna var de mest planterade
rosorna under andra hälften av 1800-talet tills tehybriderna tog över. Några
remontantrosor:
Ulrich Brunner Fils 1881 Buskros ca. 1 m, stark doft, remonterar
Okänd remontantros från Hagestad. Nr 110 på inventeringslistan
Tehybriderna
På 1860-talet började man korsa remontantrosor med terosor och en ny grupp,
tehybriderna, uppstod. (För att en ros skall räknas som tehybrid skall den
härstamma från en korsning med remontantros, annars är ju tex. Gloire de
Dijon också en tehybrid). Den första tehybriden, La France, presenterades
1867. Tehybriderna skilde sig så radikalt från tidigare rosor att man där
drar gränsen mellan moderna och gammeldags rosor. För att en ros skall
räknas som gammeldags skall rosgruppen som den tillhör ha tillkommit före
1867. Sedan kan man ju diskutera det meningsfulla i att dra en sådan gräns,
den kommer ju med tiden att bli meningslös, men det är en annan historia.
Några tehybrider:
Mme Caroline Testout 1890. På sin tid en av världens populäraste
rosor. Fortfarande mycket odlingsvärd. Rabattros, 90 cm. Blommar
kontinuerligt, medelstark doft
Rose Gaujard 1957. Avkomma till den populära Peace. Lättodlad, 1 m ,
blommar kontinuerligt, medelstark doft
Troika 1971, Poulsen 1 m, blommar kontinuerligt, medelstark doft.
Ovanligt motståndskraftig mot sjukdomar, en av de bästa i gruppen
Polyanthagruppen
Genom korsningar mellan Rosa multiflora och kinarosor skapades på 1870-talet
en ny grupp rabattrosor, polyanthagruppen. De blommar kontinuerligt i
mångblommiga klasar och blev snabbt populära och är så fortfarande.
Poulsenrosor i Danmark har tagit fram många sorter.
Okänd polyantha från Hagestad, nr 107
Orleans Rose 1909. Förälder till många äldre floribundarosor, har
använts flitigt av Poulsen
Floribundagruppen
De första floribundarosorna utgjordes av korsningar mellan polyantharosor
och tehybrider. De är idag de mest planterade rosorna i våra trädgårdar. Den
första floribundan, Rödhätte, skapades av Poulsen 1911. Den blev mycket
populär och hade på 1920-talet 25% av den svenska marknaden. Man kan
fortfarande hitta mycket gamla exemplar i gamla trädgårdar.
Rödhätte, Poulsen 1911
T.o.m. de moderna floribundarosorna bär spår av Old Blush, via bourbon-,
remontant- och tehybridgrupperna. Återstår väl egentligen bara de engelska
rosorna.
Engelska rosor
De engelska rosorna, eller Austinrosorna som de brukar kallas, är resultaten
av ganska snåriga korsningar, så vi väljer ut en, den populära Graham
Thomas, för att se om vi kan hitta spår av Old Blush.
Graham Thomas, Austin 1983. Buskros 1,5 m. Blommar kontinuerligt, fin
doft)
När David Austin hade kommit en bit på väg i sitt förädlingsarbete, ansåg
han att hans rosor var lite väl sjukdomsbenägna, så han ville korsa in
vresros, Rosa rugosa, som ju är mycket frisk, i sitt material. Men han tog
inte vilken vresroshybrid som helst utan valde Conrad Ferdinand Meyer som är
en korsning mellan en vresroshybrid och Gloire de Dijon. Han hoppades helt
enkelt att han skulle slå två flugor i en smäll, samtidigt som han fick in
vresrosens motståndskraft mot sjukdomar hoppades han få med inslag från
Gloire de Dijon. Med Graham Thomas får man väl säga att han lyckades ganska
väl. Han menar själv att blommans färg, form och doft bör tydliga drag av
Gloire de Dijon, även det klättrande växtsättet har kommit med till en del,
i England kan den bli 3 m mot en vägg.
Och hur var det nu? Jo, Gloire de Dijon härstammar ju i rakt nedstigande led
från Old Blush!
Old Blush i din trädgård?
Fullt härdig på Österlen men en jordkupa på hösten skadar aldrig. Modesta
krav på jordmån och relativt skuggtålig. Ganska glest och brett växtsätt,
blir 50 – 70 cm hög i vårt klimat. Blommar oavbrutet från början av juni
till frosten. Har tyvärr mycket svag doft och är ganska mottaglig för
svartfläckssjuka, så har du mycket svartfläckssjuka i din trädgård är det
nog inget att satsa på. Annars odlingsvärd, både för sin egen skull och för
det kulturhistoriska värdet.
Osbeckia Chinensis.
Linné hade vanan att komma ihåg sina vänner och fiender när han namngav
växterna. Illaluktande och i hans tycke fula växter fick gärna namn efter
vetenskapliga motståndare medan vännerna hedrades med namn på vackra växter.
Text: Sture Antonsson
För bilderna svarar Mia Gröndahl. De flesta bilderna är tagna i hennes
trädgård på Österlen
Rosen 'Old Blush' och Pehr Osbeck, Linnés
Apostel i Kina
Pehr Osbeck 1723 - 1805
